tolv
Hon har så lätt för att bygga murar. Hon lär sig, hon blir starkare av det och framförallt så känner hon sig trygg när hon är omgiven av sina murar. Varför skulle hon ta itu med problemen när det är så mycket enklare och smärtfriare att bara bygga upp den där vanliga, okrossbara, muren?
Men plötsligt så stannar hon upp. Ensamheten, kylan och de stora, svarta skuggorna slår emot henne. Den enkla fasaden med de enkla murarna har blivit till ett stort tomrum där bara hon står kvar. Murarna känns inte längre skyddande.
Tanken hade aldrig slagit henne att från bara några enkla murar så har ett stort imperium vuxit fram där hon nu står ensam kvar. Ensamheten känns så mycket värre än smärtan som problemen skulle ha orsakat.
Kommentarer
Postat av: Ida
Har du skrivigt det själv?=O fint var det iaf, ledsamt
LOVE
Postat av: Maria
Ja, skrev det igår. Du vet, för mycket tankar, då skriver man av sig bara. Inte riktat på något speciellt.
LOVE, kan vi göra något snart? <3
Trackback
