fyrtio

Det är i de här stunderna som jag vill gråta, fast de känns som tårarna har tagit slut. Vet inte varför jag kan må såhär, helt plötsligt, en vanlig tisdags kväll. Förmodligen så är det tankarna som spökar men framförallt så tror jag att det är viljan. Tanken över att vilja ha någonting men som man vet är omöjligt att man kommer få. Och det sårar. Så vad gör man? på med den där jävla masken igen och igen och igen...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0