hundranittioen

Jag undrar hur många timmar jag har spenderat åt att tänka på honom den senaste tiden, även fast jag vet att jag inte borde. För jag känner mig själv. När jag tänker för mycket så krossar det mig, bit för bit. Det är därför jag önskar att jag kunde gå vidare, trots att det inte finns något att gå vidare ifrån. Men ändå så skulle det inte spela någon roll om klockan var tre på natten och han var full och han bara ville ha mig för att ha någon. Jag skulle ändå vilja ha honom.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0