sextiofyra
"Ibland skrattade jag på riktigt. För det fanns dagar som jag faktiskt ville leva. Mest ville jag inte leva, men det fanns sekunder och minuter då jag tänkte att livet kanske ändå var något för någon som mig.
Jag grät nog nästan varje kväll ett tag. Jag mådde så himla dåligt och jag visste inte varför. Jag var så väldigt rädd för att någon skulle veta. Jag gjorde allt för att det inte skulle synas. Varje gång jag skrattade och inte kände mig ihålig tänkte jag att nu är det slut. Fast det slutade liksom aldrig.
Jag var kanske inte hon som man tänkte satt inlåst på skoltoaletterna och grät. Jag såg kanske inte alldeles förstörd ut när jag kom till skolan på morgonen. Men jag kände mig så. Och ingen i helahela världen förstod."
Kommentarer
Trackback
