hundrasextiofyra

Jag har varit på botten men kämpat mig upp igen. Självklart så har det satt sina spår och ibland (fast väldigt sällan nuförtiden) så kan det kännas tungt. Men jag har nog lärt mig att acceptera det. 
Den enda tanken som fortfarande spökar om oss två är varför jag tillät mig själv att sjunka så lågt och få ont efter något som du gjorde? Det var du som krossade mitt hjärta, så varför ska jag då behöva ta smällen? Det är som att skylla Haiti katastrofen på människorna som bor där.


Love/M

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0